Vilken typ av ledarskap krävs för att förvandla ett ordinärt företag till ett företag i mästarklass?
Omfattande studier visar att det inte är det ledarskap som de självsäkra cheferna med hög profil, som skapar rubriker och blir kändisar står för.
Det är i själva verket de självutplånande, tysta, reserverade, till och med blyga som präglas av en paradoxal blandning av personlig ödmjukhet och professionell vilja och som mer liknar filosofen och tänkaren Sokrates än Julius Caesar.
När andra talar om och beskriver dessa ledare av mästarklass använder de ord som: lugn, anspråkslös, ödmjuk, reserverad, blyg, vänlig, artig, självutplånande, försiktig, tror ej på tidningsklipp med beröm om sig själva. Samtidigt handlar det också om benhård vilja och nästintill orubblig beslutsamhet att göra vad som krävs för att förvandla företaget till ett mästarföretag, genom att aldrig låta sitt egenintresse stå i vägen för det högre målet.
Ledare i mästarklass ser ut genom fönstret för att fördela äran på faktorer utanför sig själv när det går bra ( och om de inte hittar någon händelse eller person som kan få äran, säger de att det handlade om tur). Samtidigt ser de sig själva i spegeln för att fördela ansvar och säger aldrig att det berodde på otur när det går dåligt.
Cheferna med högt hållen profil och som aldrig kommer att uppnå mästarklass gör precis tvärtom. De ser ut genom fönstret för att hitta något eller någon att skylla på när det går dåligt, men står och kråmar sig framför spegeln och tar åt sig hela äran när det går bra.
Konstigt nog avspeglar inte fönstret och spegeln en objektiv verklighet. Alla på utsidan pekar in, rakt på ledaren i mästarklass och uttrycker: ” Han/hon var nyckelpersonen. Utan hans/hennes ledning skulle vi aldrig ha blivit ett mästarföretag.” Och ledaren i mästarklass pekar tillbaka ut genom fönstret och menar: ” Titta på alla dessa duktiga människor och vilken tur vi hade som gjorde detta möjligt. Jag är en person med tur.” De har förstås rätt båda två, men en ledare av mästarklass skulle aldrig erkänna det.
Mästarföretag kan verka tråkiga och alldagliga när man ser dem utifrån, men vid en närmare granskning är de fulla av människor som är extremt uthålliga och förbluffande starka. Bestående resultat i mästarklass kräver en kultur med disciplinerade människor som handlar disciplinerat och som närmast fanatiskt står fast vid : det företaget brinner för, det man kan bli bäst i världen på och kärnan i företagets affärsmodell.
Professionell vilja + personlig ödmjukhet = Ledare i mästarklass.
Det är i själva verket de självutplånande, tysta, reserverade, till och med blyga som präglas av en paradoxal blandning av personlig ödmjukhet och professionell vilja och som mer liknar filosofen och tänkaren Sokrates än Julius Caesar.
När andra talar om och beskriver dessa ledare av mästarklass använder de ord som: lugn, anspråkslös, ödmjuk, reserverad, blyg, vänlig, artig, självutplånande, försiktig, tror ej på tidningsklipp med beröm om sig själva. Samtidigt handlar det också om benhård vilja och nästintill orubblig beslutsamhet att göra vad som krävs för att förvandla företaget till ett mästarföretag, genom att aldrig låta sitt egenintresse stå i vägen för det högre målet.
Ledare i mästarklass ser ut genom fönstret för att fördela äran på faktorer utanför sig själv när det går bra ( och om de inte hittar någon händelse eller person som kan få äran, säger de att det handlade om tur). Samtidigt ser de sig själva i spegeln för att fördela ansvar och säger aldrig att det berodde på otur när det går dåligt.
Cheferna med högt hållen profil och som aldrig kommer att uppnå mästarklass gör precis tvärtom. De ser ut genom fönstret för att hitta något eller någon att skylla på när det går dåligt, men står och kråmar sig framför spegeln och tar åt sig hela äran när det går bra.
Konstigt nog avspeglar inte fönstret och spegeln en objektiv verklighet. Alla på utsidan pekar in, rakt på ledaren i mästarklass och uttrycker: ” Han/hon var nyckelpersonen. Utan hans/hennes ledning skulle vi aldrig ha blivit ett mästarföretag.” Och ledaren i mästarklass pekar tillbaka ut genom fönstret och menar: ” Titta på alla dessa duktiga människor och vilken tur vi hade som gjorde detta möjligt. Jag är en person med tur.” De har förstås rätt båda två, men en ledare av mästarklass skulle aldrig erkänna det.
Mästarföretag kan verka tråkiga och alldagliga när man ser dem utifrån, men vid en närmare granskning är de fulla av människor som är extremt uthålliga och förbluffande starka. Bestående resultat i mästarklass kräver en kultur med disciplinerade människor som handlar disciplinerat och som närmast fanatiskt står fast vid : det företaget brinner för, det man kan bli bäst i världen på och kärnan i företagets affärsmodell.
Professionell vilja + personlig ödmjukhet = Ledare i mästarklass.
Kommentarer
Skicka en kommentar